Veronica Hedemark, som för ett antal år sedan drev VH Assistans i Falun, föddes med sjukdomen osteogenesis imperfecta, medfödd benskörhet. Sedan barndomen har hon varit rullstolsburen och hon behöver personlig assistans för att klara vardagen. Sin korta kroppslängd väger Veronica upp med en enorm viljekraft och envishet, egenskaper som varit viktiga i hennes längtan efter barn.

Nu behöver hon inte längta längre. När DT ringde Veronica så låg hennes lilla mirakel där bredvid henne i sängen, sonen William som förlöstes i vecka 30 med kejsarsnitt den 15 april på Regionsjukhuset i Umeå. Han vägde 1 625 gram vid födseln och han är en frisk och kry liten gosse som elva dagar efter födseln, när DT talar med Veronica, redan gått upp ett kilo i vikt.

– Graviditeten har gått jättebra helt utan komplikationer. Förlossningen var planerad till vecka 30 eftersom jag kände att jag ville må bra hela vägen och inte pressa kroppen för hårt, fostret växte för fort för min kropp. Allt var väldigt planerat och organiserat. Genetisk var det 50 procents risk att han skulle få min sjukdom men han fick inte den.

Tolv sjukvårdsanställda, varav två läkare, var med i salen under födseln och ytterligare sju stod beredda utanför för att ta emot William som lades i kuvös.

Veronica berättade om sin barnlängtan och sin ofrivilliga barnlöshet i DT:s helgbilaga den 18 januari 2014. Och som en slump infaller två dagar som beskriver hennes resa helgen den 30 och 31 maj.

– På lördag är det barnlösas dag och på söndag är det mors dag, så det här var verkligen inplanerat.

Veronica har mött väldigt mycket fördomar under vägen.

– Jag var inte riktigt beredd på att det fortfarande 2015 kunde vara så kontroversiellt att skaffa barn när man har ett funktionshinder. Men helt klart så är det så fortfarande. På mödravården och på BB fick jag ett fantastiskt bemötande och ett bra omhändertagande. Men när William kom ut blev det helt andra tongångar. Jag fick en annan roll som förälder, dessutom som ensamstående med personlig assistans. Det klarade inte den här barnavdelningen av.

Bland annat förklarade kuratorn att sjukvården såg Veronicas personliga assistent som barnets pappa. Assistenten förbjöds också att sova på avdelningen vilket gjorde att Veronica inte kunde ha William hos sig.

– Jag blev chockad. De var vana vid barn som har funktionshinder men inte med en förälder som har funktionshinder. Jag fick förklara våra roller för dem som egentligen ska vara ett stöd för mig som nybliven mamma.

När William skulle flyttas från IVA in på sitt rum uppstod den märkliga situationen att det skulle hållas möten som spelades in.

– Helt sjukt, inspelningar som landstingsjuristen skulle ha om vad assistenten skulle göra och vad sjukvårdspersonalen skulle göra när William kom in på mitt rum. Alltså, vi skulle flytta William tio meter, från IVA till mitt rum, och det blev för komplicerat. Här kan man rädda liv, flyga akutflygningar helikopter och göra otroligt avancerade medicinska insatser. Men det här med bemötandet och ronderna här det blev för svårt.

Till slut förstod ansvariga ändå att rollerna var precis desamma som när William låg på IVA, nämligen att sjukvårdspersonalen gör sitt, att assistenten assisterar Veronica så att hon kan ta hand om William.

– Jag känner att jag vill bana väg för nästa kvinna och man så att de får det betydligt lättare än vad jag har haft.

På frågan om hur Veronica ser på framtiden som mamma och de funktionshinder hon har:

– Jag tänker så här: föräldraskapet sitter inte i benen utan det sitter i hjärtat. Självklart har jag stora begränsningar och jag tänker att alla personligheter har begränsningar. Det viktigaste är att man ger sitt barn kärlek och kärlek, som Astrid Lindgren sade, och så blir det så småningom en förnuftig människa.

Mats Nilsson
023-936 44
[email protected]