Annons

Annons

Annons

Annons

Gabriel Ehrling: Pride handlar om en väldigt enkel fråga

Glada människor under förra årets Prideparad i Stockholm. Uppskattningsvis 45 000 gick då i tåget och ytterligare 500 000 slöt upp längs gatorna.

Bild: Erik Nylander/TT

Annons

Innan jag flyttade hem till Dalarna, och arbetet på DT, vikarierade jag under ett antal år till och från på Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångermanland.

På en liberal ledarsida, vilket det rörde sig om även då, var det självklart att varje år uppmärksamma Pridefestivalen i Stockholm. Jag skrev om arrangemanget första gången sommaren 2010 och kan, när det nu är dags igen, konstatera att mycket har hänt sedan dess.

Förvisso hade det juridiska ramverket för sexuellt likaberättigande redan kommit på plats, men detta så sent som året innan, i maj 2009 då äktenskapsbalken gjorts könsneutral. Kort därefter, hösten 2009, hade Svenska kyrkans kyrkomöte, efter åratal av interna diskussioner och stort rabalder, öppnat för samkönade vigslar inför Gud.

Annons

Det blev ett herrans liv varje gång vi i tidningen uttryckte det som i alla samhällen borde vara en naturlig hållning: att en vuxen människa har en självklar rätt att älska – och gifta sig med – vilken annan vuxen människa som helst.

Annons

Människor ringde för att redogöra för bibeltolkningar om Guds straff mot syndarna i Sodom och Gomorra. Andra läsare ville säga upp sina prenumerationer (men lugnade sig när de fått skälla/diskutera ett tag).

I dag är känslorna inför Pride, och en sådan här text, betydligt ljummare. Efter årtionden av kamp och framgångsrik opinionsbildning, har Priderörelsen kommit nära målet att förflytta normen för hur vi ser på kärlek.

Vi har rundat en milstolpe när det gäller toleransen. De flesta människor har kommit till den rimliga insikten att det finns mer angelägna saker att oroa sig över än med vilka andra människor väljer att leva sina liv.

Att färre läsare ringer lokaltidningen efter publiceringen av en ledare (eller snarare, att de ringer och skäller över andra ämnen...) säger dock inte nödvändigtvis särskilt mycket om sakernas allmänna tillstånd. Men min anekdotiska observation har också gjorts inom akademin.

I anslutning till förra årets Pridefestival konstaterade statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson, föreståndare för det ansedda SOM-institutet vid Göteborgs universitet, att det hänt något dramatiskt med svenska folkets inställning till homo-, bi- och transpersoners rättigheter. Det rör sig, enligt Ekengren Oscarsson, "utan tvekan en av de mest genomgripande opinionsförskjutningar som har ägt rum i närtid".

Annons

När SOM-institutet strax före millennieskiftet frågade om det var ett bra förslag att låta homosexuella par adoptera var det bara en av tio som instämde. Här valde politikerna – i min mening, klokt – att gå före opinionen, och 2002 stiftades en lag som gjorde homoadoption möjligt.

Annons

Framme vid år 2015 gällde frågan i SOM-institutets mätning därför i stället om de svarande var positiva till att stärka HBT-personers rättigheter i största allmänhet. En majoritet – drygt 50 procent – svarade då att det var mycket bra eller ganska bra att göra detta.

Jag tror att detta till del förklaras så enkelt som att manifestationer likt Pride, och diverse kändisar och kulturpersonligheter som tagit "klivet ut ur garderoben", faktiskt har haft betydelse. Människor har på så sätt blivit varse att det är betydligt "konstigare" att hålla på Leksand i Mora (och vice versa...) än att vara homosexuell.

I dag tågar Prideparaden ännu en gång genom huvudstaden, och glädjande är också att Pride fått lokala avknoppningar i Dalarna.

"Dala Pride" i Falun, tidigare känt som "Falu Pride" finns sedan några år och går denna gång av stapeln 18-23 september. Och redan 26-27 augusti får Mora, för första gången, njuta av en egen kärleksmanifestation i "Mora Pride".

LÄS ÄVEN:

Falu Pride växer till en hel vecka och byter namn till Dala Pride

Mora får egen Pridefestival – möt två av arrangörerna bakom (+)

Även om mycket hänt så finns det dock så klart fortfarande människor som känner sig främmande inför, och ibland djupt provocerade av, Pridefestivaler.

Annons

Annons

Men egentligen kokar det ner till den enkla frågan om man, som medmänniska, ska sätta sig till doms över hur andra vuxna väljer att leva sina liv när det inte skadar någon annan.

Principiellt ställer nog alla upp på tanken att stat, kommuner och landsting inte ska diskriminera. Och då återstår bara det moraliska: att erkänna varje människa rätten att vara den han, hon eller hen är. Det är inte för mycket begärt.

LÄS MER AV GABRIEL EHRLING:

Vi klarar det inte utan invandring till Dalarna

Bäddat för landsbygdsbesvikelse om flyktingintegration uteblir – staten räknar med att 4 av 5 flyttar

Invandrare måste komma i arbete


Gabriel Ehrling

023-936 37
[email protected]

Till toppen av sidan