Sverige är ett av världens mest framgångsrika länder nästan oavsett vad man tittar på, förutom PISA-mätningen då. Förmågan att omsätta uppfinningar och nya tekniska lösningar i industriell produktion gjorde företag som ASEA och Ericsson världsledande och skapade välstånd. Då som nu är svenska företag särdeles bra på att ta kreativa idéer och realisera dem.

Det svenska musikundret, att Sverige exporterar mest musik i världen, efter USA och Storbritannien, förklaras ofta med att vi har musik i skolan och kommunala musik- och kulturskolor. Skolan är en viktig del av svaret på varför vi har så många framgångsrika företag.

Så vad är speciellt med den svenska skolan, vad skiljer vår undervisning från den i andra länder?

Det finns såklart många saker som är annorlunda, men en stor skillnad är att vi har både teoretiska och praktiska ämnen. Vi lär oss inte bara saker som går att skriva ner på ett papper utan vi lär oss också att använda våra händer och vår kreativitet. På musiken, slöjden, bilden och hemkunskapen övar vi på att gå från tanke till något som går att ta på, äta, lyssna till.

I Frankrike där jag gick en del av min skolgång trodde vännerna knappt att det var sant när jag berättade att vi lärde oss att sy, sticka och laga mat i skolan. Där är undervisning liktydigt med att läsa, skriva och lyssna på när läraren pratar.

I Sverige vill många nu att vi ska bli mer lika andra länder och särskilt slöjdens existensberättigande ifrågasätts allt mer. Vad ska man med sykunskaper till? Vem behöver kunna såga och spika i det digitala samhället?

Slöjden finns för att barn ska öva sin förmåga att tänka tredimensionellt och ta något från idé till verklighet.

Den tekniska utvecklingen gör också att slöjd i skolan, tvärtemot vad många verkar tro, har blivit ännu viktigare. Barn i dag spenderar en stor del av sin tid framför skärmar och från slöjdlärare kommer larm om att tioåringar i dag inte klarar av att göra det som tioåringar med lätthet gjorde för tio år sedan. Finmotoriken i händerna är så dåligt utvecklad att barnen inte kan vrida och använda händerna ordentligt.

Barn upptäcker, som alla vet, världen med hela kroppen, och kopplingen mellan tanke och hand liksom kroppens påverkan på inlärning och psyke har på senare år fått ett allt större forskningsstöd. Att själv forma bokstäverna för hand gör exempelvis att man kommer ihåg bättre än om man skrivit på dator.

En välkänd berättelse handlar om en man som gick runt och letade i skenet av en gatlykta. En förbipasserande kom förbi och undrade vad han letade efter. ”Min nyckel”, svarade mannen.

”Jaha, tappade du den här?” frågade den förbipasserade.

”Nej, men jag ser bättre här”, svarade mannen.

I Sverige lyser Pisa-strålkastaren över matte, svenska och naturkunskap. Det är dags att vi börjar värdesätta även sådan kunskap som finns där vi inte kan se tydligt. Där vi måste känna oss fram med händerna.