Under många år var svensk politik enkel att förstå. Det handlade om två block, ett till höger och ett till vänster. Oftast styrde vänsterblocket, där Socialdemokraterna var helt dominerade.

Ibland kunde dock även blocket där Moderaterna var största parti, vinna regeringsmakten. Det här har helt förändrats under det decennium som nu kan summeras.

Under dessa tio år har de båda blocken successivt försvagats, och i dag är de i praktiken upplösta.

Visserligen har Sverige en vänsterregering, med en socialdemokratisk statsminister, men denna regering är helt beroende av stödet av två partier från det gamla högerblocket: Centerpartiet och Liberalerna.

Priset för detta stöd var också högt: S-MP-regeringen tvingas i många frågor driva borgerlig politik.

Orsaken till förändringen är Sverigedemokraterna. Detta parti kom in i riksdagen vid valet 2010 och har sedan växt sig allt starkare.

Partiet tillhör inget av de båda blocken och har en historia och en politik som länge gjorde att inget av de andra partierna ville samarbeta med det.

Sverigedemokraterna har haft vågmästarposition i riksdagen ända sedan 2010. Och hela tiden har de andra partierna försökt att hitta ett sätt att undvika att Sverigedemokraterna kan utnyttja denna vågmästarposition.

Alliansregeringen 2010-2014 undvek till exempel lägga fram förslag som skulle ge Sverigedemokraterna makt. Decemberöverenskommelsen efter valet 2014 hade samma syfte.

Och det var också detta som låg bakom den mycket långdragna regeringsbildningen efter valet 2018 och den överenskommelse, det så kallade januariavtalet, mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna som till slut gjorde att Sverige kunde få en regering.

Trots att Sverigedemokraterna hållits borta från makten har partiets stöd bland väljarna bara ökat: från 5,7 procent i riksdagsvalet 2010 till 12,9 procent i valet 2014 och 17,5 procent i valet 2018.

Och ökningen tycks fortsätta: partiet fick 22,6 procent i den SCB-mätning som kom i början av december.

Framgångarna har fått Kristdemokraterna och Moderaterna att öppna för samarbete med Sverigedemokraterna. Detta verkar dock vare sig hejda partiets uppgång eller ge fler röster till Moderaterna och Kristdemokraterna.

Trots att Sverigedemokraterna tonat ner det värsta i sin nationalistiska och högerkonservativa retorik de senaste tio åren har partiet inte förändrats i grunden.

Partiet bygger fortfarande sin politik på främlingsfientlighet och är motståndare till det liberala samhället.

Om Sverigedemokraterna skulle få makt skulle det därför innebära mycket stora förändringar av dagens svenska samhälle.

Det har därför varit rätt av övriga partier att hålla Sverigedemokraterna borta från all makt, även om de metoder som använts inte fått partiet att sluta växa.

Förhoppningsvis kommer partiet att få lika lite makt även under det decennium som nu snart påbörjas.

För även om svensk politiks traditionella indelning i två block hade stora fördelar, vore det därför mycket olyckligt om Sverigedemokraterna lyckas med sitt mål att skapa en ny blockpolitik, där det egna partiet är det ledande i ett högerkonservativt SD-M-KD-block.