Replik på debattinlägget ”Leksands politiker struntar i kritiken – makten är viktigast” den 10/12 av Nils Gunnar Storerkers.

Det var ord och inga visor i Nils Gunnars insändare om demokratin i Leksand. Jag ska försöka ge min syn på några av frågorna.

Jag vill först instämma i att folkopinionen och folkets vilja är viktig och avgörande för en hållbar demokrati. För mig är den yttersta folkopinionen valresultatet. Därför känns det tryggt att mitt parti de senaste valrörelserna varit tydliga med vad vi vill i bland annat Ica-frågan, Åkerö brofäste, Moskogenvägen och de enskilda vägarna – och att folkopinionen i de allmänna valen gett oss och våra samarbetspartier ett starkt stöd att fortsätta ta ansvar och utveckla bygden.

Det betyder inte att en majoritet alltid kan ”köra över” en minoritet, utan till exempel vid de byggplaner som nämns har närboende och miljöorganisationer en särskild talerätt i den lokala processen och en rätt att få besluten prövade i domstol.

Nils Gunnar undrar vidare var logiken finns i att kommunen samlat ansvarar för vatten/avlopp och sophämtning, men inte tänker göra det för enskilda vägar. Svaret är enkelt – det första är obligatoriska uppgifter som en kommun enligt lag måste utföra, medan det ansvar vi tagit på oss för de 33 mil enskilda vägarna är ett frivilligt, icke lagstadgat, ensidigt åtagande.

Vill här påminna om att Leksand är en av landets mest generösa kommuner avseende skötsel av enskilda vägar och att vi även fortsättningsvis kommer att vara det och till exempel ploga snö och sanda isiga vägar. Det motkrav som vi nu ställer för att fortsätta sköta de enskilda vägarna är att det ska finnas en långsiktigt hållbar motpart i form av vägsamfälligheter som kan ta ansvar för nödvändiga investeringar.

Demokratins styrka, färre antal ledamöter i fullmäktige och arvoden till förtroendevalda är komplexa frågor. Jag kan förstå reaktionerna, men kan samtidigt konstatera att de flesta partier har svårt att få folk att ställa upp och ibland att ens bemanna de uppdrag som man har i dag. Så i en tid av ett allt hårdare samhällsklimat behöver vi kanske fundera mer på hur vi skapar bättre förutsättningar för folk att vilja engagera sig politiskt, än bara på antalet platser.

Avslutningsvis så har Nils Gunnar rätt i att jag efter nästan 14 år som kommunstyrelsens ordförande i stället kandiderar till en plats i riksdagen. Om det blir så eller inte avgörs tack och lov inte av mig, utan det är återigen folkopinionen som avgör det.

Ulrika Liljeberg (C), kommunstyrelsens ordförande Leksands kommun