Annons

Annons

Annons

Perols Ulla Gudmundson

opinionInvasionen av Ukraina

Perols Ulla Gudmundson
”Är en lagerlokal bättre flyktingboende än ett hem i Dalarna?”

Text: 

Många människor flyr nu till Sverige. Solidariteten är stor. Men hur ska flyktingarna bo? Här skriver fristående krönikören Perols Ulla Gudmundson. Foto: Anders Wiklund / TT

Annons

Idag har kriget i Ukraina pågått en månad.

Det finns årtionden då historien rör sig i snigelfart, som vi gör på en lat badsemester. Och det finns ögonblick då historien rusar. Ibland framåt, som vid Berlinmurens fall den där novemberkvällen 1989. Ibland med ett jättesprång bakåt, som nu i Ukraina.

En vän i ett annat europeiskt land, som var barn under andra världskriget, berättar hur ångestfyllda minnen, undanstoppade längst bak i hjärnan, kommer igen när hon ser tv-bilderna från Mariupol och Charkiv.

För ukrainarna är detta inte minnen utan förtvivlad verklighet. Flyktingarna sprids nu över hela EU, som för första gången aktiverat det så kallade massflyktsdirektivet. Det ger automatiskt uppehållstillstånd i alla EU-länder under ett år.

Annons

Vågen av medkänsla i Sverige är enorm. Men nu kommer ukrainska flyktingar, framför allt kvinnor och barn, också till vårt land. Till Dalarna. En del har vänner och släktingar som tar emot. Många svenskar, också de utan band till Ukraina, är beredda att öppna sina hem.

Annons

Köerna växer utanför Migrationsverkets mottagningscentra. Verkets generaldirektör Mikael Ribbenvik säger i SVT Agenda: ”Vi vill undvika de misstag vi gjorde 2015. Våningssängar i stora förläggningar är ingen bra miljö för barn”.

Nej. Men ändå är det till våningssängar i massförläggningar som vi är på väg. Sveriges kommuner inventerar nu, på uppdrag av länsstyrelserna, tänkbara tillfälliga flyktingboenden. I instruktionen sägs att en inventering ska omfatta ”lägenhet, skola, idrottshall, campingplats, stugbyar, semesteranläggningar, vandrarhem, modulboende, lagerlokaler, mark eller övrigt.” Privathem är uttryckligen undantagna.

Naturligtvis är det primära att flyktingar får tak över huvudet. Blir det masstillströmning behövs sådana lösningar. Men varför avvisar det offentliga flyktingmottagningssystemet i Sverige generositeten hos enskilda svenskar? Varför ska det nödvändiga bli det godas fiende?

Varför vill Migrationsverket och länsstyrelserna inkvartera en traumatiserad ukrainsk mamma med barn i en lagerlokal hellre än i ett vanligt hem?

Vore inte det bästa att få landa några dagar eller veckor i hemmiljö, få vila ut, duscha, dricka morgonkaffe och äta spaghetti med köttfärssås i ett vanligt kök, i avvaktan på en mer långsiktig boendelösning?

Försäkringsbolagen är beredda att hjälpa till, också Dalarnas, genom att utan kostnad medhemförsäkra flyktingar som bor privat. Men många med spontan vilja att ta emot tvekar av rädsla för att få inneboende längre tid än man har ork för. Det är begripligt, liksom oron att få in covidsmitta (Ukraina har en av de lägsta covidvaccinationsnivåerna i Europa).

Annons

Annons

Det är problem som går att lösa, med offentligt ansvar, god organisation och kreativt tänk. Att skjuta över ansvaret på civilsamhället är orimligt.

Ingenting hindrar, det bekräftar Länsstyrelsen Dalarna, kommunerna att på eget initiativ inventera privatboende. Rättviks kommun planerar en ingång på sin hemsida dit enskilda kan erbjuda boendeplatser, med tydlig angivning av den tid boendet är tillgängligt. Det kan bli fröet till en mer human mottagningsmodell.

Småskaligt boende i familj är mer resurskrävande att administrera än lagerlokaler. Men vinsten blir ett naturligt snabbspår in i det svenska samhället. Säkert skulle många kontakter bestå också efter att boendet upphört.

En kvinna som lämnat sitt sönderbombade hem med två barn och en kabinväska kommer att behöva hjälp med mycket. Många som inte kan erbjuda boende är säkerligen beredda att ställa upp med annat. Men låt oss frigöra oss från synen på flyktingar som objekt för välgörenhet.

Tack vare massflyktsdirektivet får Ukrainaflyktingarna automatiskt arbetstillstånd. Många av dem har utbildning. Det finns ingen anledning att de ska fastna i en passiviserande bidragskarusell. Jobbspåret måste byggas in från början i ett solidariskt, humant och generöst mottagande av människor som flyr.

Perols Ulla Gudmundson är rättvikare sedan många generationer, nu bosatt i Vikarbyn. Hon är skribent och diplomat med bakgrund bland annat som analyschef på Utrikesdepartementet.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan