Annons

Annons

Annons

Annons

Falun

Debatt
Öppet brev: Två år av fullständigt orimlig arbetsmiljö – är det värt 350 kronor?

Efter två års kamp under pandemin blev några hundralappar i löneförhöjning droppen som fick bägaren att rinna över för Philipe Gustavsson, undersköterska på intensiven i Falun. Här kan du läsa det öppna brev han skickat till Region Dalarnas politiker samt till fackförbundet Kommunal.

Detta är ett debattinlägg.Skribenterna svarar för åsikterna.

Philipe Gustavsson, undersköterska på intensiven i Falun.

Bild: Agnes Fäldt

Annons

Hej.

Mitt namn är Philipe Gustavsson och jag jobbar för närvarande som undersköterska på intensivvårdsavdelningen på Falu lasarett. Detta mail skriver jag dels för att få ur mig mina tankar och känslor angående Region Dalarna som arbetsgivare men även att framföra en varning om vad som kan komma att hända om ingen förändring kring den personalpolitik man i dag för. Detta mail går därför ut till några politiker i sittande ledning samt oppositionen och även fackförbundet Kommunal.

Jag vill att ni som läser detta ska förstå vart jag kommer ifrån. Detta ska absolut inte läsas som någon slags snyfthistoria för i ärlighetens namn har det stundtals varit roligt och jag har träffat så många olika människor och fått vänner jag vet att jag kommer ha för resten av livet. Men detta är en otroligt snabb sammanfattning av vad jag varit med om de senaste två åren

Annons

Annons

År 2020 kom pandemin till Sverige och Dalarna. Vid den tidpunkten arbetade jag på Avesta lasaretts akutmottagning.

Man såg en snabb ökning av den nya smittan som man i princip inte visste någonting om, men hade sett kraftigt belagda sjukhus utomlands och höga dödstal. Region Dalarna beslutar snabbt att öppna avdelningar enbart för vård av covid-sjuka människor och man förlägger all Dalarnas covid-vård i Falun. Hur ska man då bemanna detta? Jo, man flyttar runt personalen med tvång.

Jag var en av de som med tvång skulle tackla denna nya mycket smittsamma sjukdom på en alldeles nyöppnad avdelning på ett sjukhus jag aldrig har satt min fot. Hotell erbjöds vi, men ganska snabbt inpå bytte vi till Lugnets camping. Det blev ekonomiskt ohållbart att bara äta utemat och ha dyra matlådor flera gånger per dag då det inte fanns någonting att laga mat på och inga kylskåp på rummen.

Jag vet inte hur många vi var men det var nog i alla fall 30 personer allt som allt som fick dela på en liten skrubb med två hatthyllor som omklädningsrum. Folk man känner och folk man aldrig har sett, män och kvinnor.

Efter hela fyra timmar på denna avdelning – där vi inte ens hade sängar, skrivbord, matbord eller stolar – fick jag min första inskolning, för då fick vi anse att jag var tillräckligt erfaren av coviden. Någon slags rutin var inte att tala om utan det fick vi hitta på efter vägen. Många av de kollegorna som kom har antingen aldrig jobbat inom den somatiska akutsjukvården eller inte jobbat inom det på 20 år.

Dagarna går och vårdplatserna börjar fyllas av svårt och akut sjuka patienter. Mellan att stå och trösta patienter med dödsångest stod man och tröstade kollegor – dels för att de inte var vana av att se så svårt sjuka människor och måste genomföra arbetsuppgifter de inte vet hur man gör och dels för att de var i olika riskgrupper och såg framför sig hur de kommer att bli sjuka och dö.

Annons

”Dagarna går och vårdplatserna börjar fyllas av svårt och akut sjuka patienter. Mellan att stå och trösta patienter med dödsångest stod man och tröstade kollegor”, skriver Philipe Gustavsson, undersköterska på intensiven i Falun.

Bild: Agnes Fäldt, Arkivbild

Annons

I och med att coviden var väldigt ny så fick man chansa och testa sig fram med vad som fungerar som behandling. Allt kunde ändras helt mellan förmiddag och eftermiddag. Allt detta hittills ställer otroligt stora krav på de anställda.

För många blev det en enorm psykisk påfrestning och många gick in i väggen. Resultatet blev sjukskrivningar och för min egen del blev det otroligt mycket övertid, med pass där man går på 06:45 på ena dagen och slutar 07:30 dagen efter. Ja, arbetspass på mer än 24 timmar för det fanns inte folk.

Dagarna blir till veckor och månader och sommaren närmar sig, folk behöver semestrar och vi blir förflyttade igen, inte hem till sitt för det kan komma en våg till.

Jag förflyttas till IVA. Ännu en helt ny värld med ännu sjukare personer än vad jag hittills sett. Kapaciteten har ökat med 300 procent på bara någon vecka och det heter IVA 1, IVA 2 och IVA 3. Beläggningen kan inte beskrivas som annat än kaotisk.

Sammanlagt två veckors inskolning fick jag på IVA 1 och IVA 2. Inskolningen brukar vara minst sex veckor på IVA i Falun, då bara en avdelning. Alltså dubbelt så mycket att lära sig på en tredjedel av tiden. Hur det sett ut på IVA under pandemin behöver vi inte gå in på, jag tror inte att någon kan har missat det med den massiva medierapportering som varit. Någon riktig semester blev det aldrig. Två veckor i juni och två veckor i september. Ingen hann riktigt varva ner efter den katastrofala våren som varit.

Tiden går. Patienter kommer. Patienter dör och patienter tillfrisknar och lämnar oss med livet i behåll. IVA 2 stänger och öppnar igen vid våg två som blir relativt lugn.

Annons

Nytt år, 2021. Våg tre kommer. Inläggningar ökar dramatiskt mycket. Lösningen blir krislägesavtal. 60 timmars arbetstid i veckan med arbetspass på tolv timmar och 30 minuter, mat... kanske om du hinner. Inte en trevlig situation för någon inblandad, vi gick på knäna innan men nu ligger vi platt på mage och drar oss fram i sprickorna på golvet. Sjukskrivningarna kommer, personalen är fullständigt utarbetad.

Annons

Det lugnar ner sig med covidpatienter så småningom, men hur blir det med trycket på IVA? Under all denna tid med covid har vi även tagit hand om våra vanliga patientkategorier. Hjärtstopp, hjärnblödningar, septiska chocker, trafikolyckor, intoxikationer av olika substanser och preparat och så vidare. De finns kvar även efter det att covidpatienterna blir färre. IVAs personal har även hand om uppvakningsavdelningen där vi säkerställer ett säker uppvaknande och tidiga upptäckter av komplikationer efter Faluns operationer. Coviden har gjort att många operationer inte blivit av, de ska nu göras. Vi får ett nytt år igen, 2022. Det opereras mycket och trycket på uppvakningen är högt. Trycket på IVA är högt, under hela vintern och våren känns det som att det skrivs ut en patient men det skrivs in två.

Vi har alltså två år av en fullständigt orimlig arbetsmiljö. Inte bara på IVA utan över hela regionen där personal har kastats överallt och ansvaret på personalen har varit stort. Mitt i allt detta har Region Dalarnas näst största arbetsgrupp varit. I gråt och skratt, tillfrisknande och död. Utan undersköterskorna hade sjuksköterskorna fått mycket mer på sina bord. Patienter varit utan mat, varit otvättade, legat ensamma med sin dödsångest, vårdtiden hade varit längre. På IVA är det väldigt ofta undersköterskor står SJÄLVA på en sal med tre stycken svårt sjuka patienter, övervakar och ser till att personerna i sängarna hålls vid liv. Utan undersköterskor skulle Region Dalarna stanna upp helt.

Annons

Vad är då tacken för allt detta slit som Dalarna undersköterskor har gjort? Förödmjukelse och glömska ligger nära till hands.

”Utan undersköterskorna hade sjuksköterskorna fått mycket mer på sina bord. Patienter varit utan mat, varit otvättade, legat ensamma med sin dödsångest, vårdtiden hade varit längre”, skriver Philipe Gustavsson.

Bild: Agnes Fäldt, Arkivbild

Löneutvecklingen inom vården har aldrig varit bra men detta år finner jag inga ord för. Jag blir uppriktigt ledsen när jag tänker på vad ni i ledningen tycker vi är värda, inte ett skit alltså. Samtliga nattundersköterskor på IVA fick detta är ett lönepåslag på 350 kronor. Detta täcker inte ens inflationen. Den högsta siffran jag hört bland mina kollegor är 550 kronor. Ska man inte få en lön för det arbete man utför och det ansvar man har?

Annons

Är inte mänskligt liv värt mer än 350-550 kronor för Region Dalarna och Kommunal? Ni har faktiskt båda skrivit på detta avtal och tycker alltså att detta är okej lönehöjning.

Förr i tiden såg man detta mer som ett kall. Nu är det nya tider och så är inte längre fallet. Dagens generationer vet sitt värde och finner sig inte i allt så om denna katastrofala löneutveckling fortsätter kommer snart Dalarna stå utan undersköterskor. Vi finner oss inte i vad som helst längre när vi vet att vi kan gå över till kommunen, privata företag eller åka över till vårat grannland och få flera tusen mer i lön. På intensiven har folk redan börjat säga upp sig.

För egen del har jag ett papper angående uppsägning utskrivet, det saknar bara min påskrift. Det är ingenting jag vill skriva på för jag tycker att jag har världens bästa jobb och jag har varit glad att åka dit. Men jag börjar fundera om det är värt det längre och jag vet många undersköterskor i Dalarna som har liknande tankar. Om vi då lämnar Region Dalarna lämnar vi allt som ingår inom vård och omsorg för man får inte den uppskattning som bör finnas där. Med den lön och löneutveckling som finns i dag är det svårt att köpa hus, bygga familj och tanka bilen och jag ser i ärlighetens namn ingen framtid som undersköterska längre.

Annons

Min fråga till er alla, både politiker och fackförbund är: Hur tänker ni göra för att behålla er personal och den kompetens som finns ute i verksamheterna? Mycket kan man läsa sig till men den erfarenhet man får efter några år inom vården kan man inte få ner i en bok och jag ser framför mig en framtid där fler säger upp sig än vad som hinner inskolas och läras upp. Detta vore förödande för patienterna och Dalarnas sjukvård.

Jag tar gärna till mig av era tankar och funderingar. Om ni vill svara detta mail eller om ni vill sätta er ner över en kaffe får ni välja själva, jag är öppen för förslag.

Med ledsna och besvikna hälsningar

Philipe

–––

Har du något att säga? Här kan du enkelt skriva och skicka in en insändare eller debattartikel.

Till toppen av sidan