Annons

Annons

Annons

Bo Ekman

opinionDalarnas län

Bo Ekman
En kod till alla koder? Nej, nu är jag less på det digitala samhället!

Text: 

Bild: TT

Annons

Som ett brev på Posten. Det går som tåget. Så vande vi oss att lita på samhället. Det fungerade för jämnan. Förväntan var att det ständigt skulle bli bättre och bättre. Så var också de politiska löften till väljarna. Förtroendet för ”systemen” och ledarnas löften var hög. Samhället – staten – stod för stabilitet och garanti: Det skulle bli som det var sagt.

En biljett på Statens järnvägar (SJ) för en resa mellan Stockholm och Leksand hade ett fast pris vare sig det var söndag, torsdag, dagen före jul eller mitt i sommaren. Till och med bensinpriset var stabilt. Det var en hygglig ordning i skolorna.

Någonting har uppenbarligen hänt. Det förtroendekitt som håller ett samhälle samman har brustit. I vardagen ser vi hur vi inte länge kan lita på att utställda löften infrias. Allmänna Reklamationsnämnden har mycket att göra.

Annons

Annons

En del av förklaringen tror jag ligger i det pågående teknikskiftet: digitaliseringen, liksom i den pågående klimat- och miljöförstöringen.

Jag tillhörde själv de blåögda optimisterna i dataålderns början på 1960-talet. Jag lärde mig programmeringsspråk och hur systemutveckling skulle gå till. Jag gav till och med ut en bok med titeln Beslutsrationalisering, där jag i min enfald trodde att mänskliga beslut skulle kunna programmeras och likriktas. Nu kallas detta för artificiell intelligens, AI.

I dag tillhör jag skeptikerna och känner stor tveksamhet inför storskaliga systemförändringar grundade i införandet av digitaliserad teknologi.

En gång i tiden – nåja, det är inte så länge sedan – kunde man ringa upp ett företag eller en myndighet och omedelbart få svar av en telefonist och få sin fråga förmedlad till den i systemet som kunde svara.

I dag när jag ringer till exempel vårdcentralen ger en förprogrammerad röst åtta svarsalternativ. När jag väljer ett, som förhoppningsvis ska vara det rätta, placeras jag i kö med nummer 23. Eller så säger en förinspelad röst att jag kan bli uppringd om två timmar (kanske?).

Av någon anledning – gissningsvis lönekostnaderna – har servicen till oss medborgare och kunder dramatiskt försämrats. Vi får stå i kö.

SJ:s biljettsystem framstår som fullständigt bisarrt. Inför julhelgen ”släpper” SJ – vad nu det är – biljetterna till oss resenärer att kriga om. Ju fler biljetter som efterfrågas, desto dyrare blir de. Det borde ju vara tvärtom, att ju fler biljetter som säljs desto billigare blir de?

Annons

Naturligtvis har SJ inte anställt tillräckligt många för att svara i telefon. Inte heller digitalt klaras anstormningen, varför system och datorer kraschar. När väl en biljett inhandlats är det inte säkert att tåget går eller kommer fram.

Annons

Uppsplittringen av ett fungerande järnvägssystem i konkurrerande järnvägsbolag har också bidragit till osäkerhet och ökande kostnader. Liknande systemhaverier har inträffat vid rationaliseringen av Arbetsmarknadsstyrelsen, Polisen och Trafikverket. Och naturligtvis inom vårdens olika leverantörer. Där, i vården, är jag inte alltid längre patient, utan ”kund”.

Det nya systemsamhällets brister avspeglas inte minst i den växande mängd av koder och lösenord jag måste besitta för att alls ta mig fram. Jag måste snart skaffa mig en kod för att ta mig in till det gömställe där jag förvarar alla lösenord och koder.

Häromdagen fick jag en avi från Postnord om att ett brev fanns att avhämta i en närbelägen livsmedelsaffär. Om någon skulle ha vänligheten att avhämta detta brev måste vederbörande dels ha egen legitimation och dels medföra min.

Att ta sig in till egna konton på banken är inte lätt. Allehanda kriminella utnyttjanden av banksystemen har lett till en närmast paranoid inställning och relation till kunderna. Ju större banker, desto större misstänksamhet. Det allra svåraste i dagens samhälle tycks vara att uppdatera eller få en ny identifikationshandling. Det framstår för mig som närmast omöjligt.

Annons

Digitaliseringen förverkligar inte visionen om det öppna förtroendefulla samhället. Tvärtom, det föder misstänksamhet och distans. Förtroendet är satt på vänt. Det, samhället, blev inte som det var tänkt.

Fristående krönikören Bo Ekman är Leksandsbo och grundare av Tällberg foundation.

Bild: Arkivbild

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan